Samtidigt som körsbärsträden blommar i Kungsträdgården och rapsen målar fälten i Skåne gyllengula, håller stora delar av fjälltrakternas natur och växtlighet på att långsamt vakna ur sin vintersömn. Det finns fortfarande många platser där snön lyser vit och nedfarterna slingrar sig vita nerför fjällsidorna. Det är inte alltid vi tänker på att Sverige är ett avlångt land och att södra Sverige möter våren så mycket tidigare.
I SKRIVANDE STUND sitter jag på tåget till Riksgränsen, denna inom skid- och snowboardkretsar mytomspunna plats, norr om polcirkeln. Det var Friluftsfrämjandet (dåvarande Skidfrämjande) som 1928 öppnade turiststation Lapplandia och etablerade Riksgränsen som Sveriges nordligaste skidort. Men det dröjde till 50-talet innan den första liften öppnades och skidorten etablerades på riktigt.
Första gången jag besökte Riksgränsen var i början på 90-talet. Vi var ett gäng unga snowboardåkare som var med på tidningen FunSports Craig Kelly Camp. Kanske inte så många som har hört talas om Craig Kelly? Men han var en av världens bästa snowboardåkare och hade en egen signaturmodellbräda hos anrika Burton Snowboards. Så otroligt häftigt att få hänga med Craig som vi på den tiden bara hade läst om i snowboardmagasinen och sett resa jorden runt på alla VHS-film som producerades.
Vi åkte snowboard hela dagarna och långt från de pistade nedfarterna och liftarna hittade vi en dalgång som kom att kallas Norgesvängen med en naturlig snowpark, där hoppen och drivorna hade bildats av vindar i kombination med vinterns snöfall. Vi gjorde volter och hittade på nya trick när vi surfade utför sluttningarna, iklädda pannband, solglasögon och neonfärgade kläder. Ja, du hörde rätt… Då var nämligen pannband eller mössa med öronlappar det hetaste man kunde ha på huvudet. Stämningen var helt fantastisk och vi hängde tillsammans dygnet runt! Dagarna avslutades alltid med häng i baren ”Grönan”. Eller ja, vi hängde där på kvällarna och nätterna också.
Nu när jag återvänder till Riksgränsen efter alla dessa år ska det bli spännande att se hur mycket som är sig likt. Är väggarna i ”Grönan” fortfarande gröna? Har vinden blåst rätt och format alla hopp och drivor i Norgesvängen? Hänger gruppbilden som Lasse Tulin tog på oss med Craig Kelly ”The wild ones” kvar på väggen? Såklart att mycket har ändrats sedan dess. Själv har jag blivit 35 år äldre, aningen stelare efter höftbytet och numer alltid med hjälm på huvudet. Men fortfarande samma passion för snowboardåkning som då. Hoppas vi ses på berget!
Magnus Noppa
Vd Svenska Skidanläggningars Organisation
Instagram: @magnusnoppa